Time, time, time. . .

Time flies.

Sökes: a makeover.

Var ute och gick idag. Var ute i säkert en timme. Tänkte. Rensade.
Riktigt skönt att fylla lungorna med riktigt ren luft, känna hur man blir stark av det, och andas ut. Lungt och fint. In, ut. In, ut. In med det nya, ut med det gamla.
Första steget till att bli en annan. Jag ska förbättra mig.

Jag ger er löften här och nu:
- Jag ska inte leka.
- Jag ska vara säker.
- Jag ska ge klara besked.
- Jag ska ta det som det kommer.
- Jag ska ta bort min hasp.

Vet ni vad jag menar?
. . .nej, trodde inte det. . . Men när det ligger här bli jag lite mer peppad än när meningarna står på ett papper här hemma och som jag slänger efter att tag. Jag ska göra detta, är trött på den jag är just idag. Eller, nej inte trött, men jag känner att nu ska jag fixa ny frisyr, tränar och har vissa mål med det. Så varför inte ny attityd också? Jag vill ändra mig själv just nu.
A complete makeover.
Funderar på nyårslöften också. Vad vill jag göra? Hur vill jag vara? Hur vill jag leva?
Allting verkar så bra just nu, men resultatet av det kommer bli katastrof, jag vet det. Trampar man fel en gång stukar man foten, typ. Det blir liksom ringar på vattnet om jag gör något fel. Om jag vänder ryggen mot någon kan det bli följder som jag inte kan tänka mig, känns för jobbigt. Och när man väl är där, där man trodde man ville vara, märker man att gräset inte är grönare på andra sidan. Det är lite jobbigt.
Nu hoppar jag in i livet igen.
Bättre, med ny luft i mina lungor.

Puss<3
/Frida

"Tears are forming in your eyes,
a storm is warning in the skies,
the end of the world it seems,
you bend down and you fall on your knees,
well get back on your feet ,yeah

Don't look away,
don't run away.
Baby it's only life.
Don't lose your faith,
don't run away.
It's only life."
- It's only life, Kate Voegele.


Vägskäl i livet? -Nej, tack!

"Nu kör vi!"
Hur många gånger har man inte känt den pushen på att det kommer stämma? Hur många gånger har man inte känt att pusselbitarna passar, att det börjat ta form. Att man börjar få grepp om hur det är, att man nästan kan ta det och fånga i en burk. . . Men, lika snabbt som man började tro på det, försvinner massan. Det upplöses och man kan inte samla allt. Man kan inte få grepp om vad det var man trodde på innan.
Ibland kan det gå flera dagar innan man vet att det alltid ordna sig, att det kommer vända, det kommer klarna till slut. Men, när man kollar tillbaka, så förstår man inte all uppståndelsen man själv hade runt sig själv med just det problemet. Då verkar allting så klart. Man ser allting med klara ögon.
Varför kan man inte göra det från första början?
Varför kan man inte se från första början om det är värt att lägga tid på? Se att det är värt vänskapen? Se att det är värt att öppna ögonen?

Jag vet inte, jag ser allting i ett virrvarr av färger hela tiden, vet aldrig vilket håll jag ska gå åt, vilket vägskäl det än är. Ofta vet man inte vilket håll som var det bättre, men ibland ser man det senare.
Men frågan kvarstår än för mig vad för vägskäl jag ska ta?
Mellbystrand<3

Puss<3
/Frida

"Is this my life I wondering
It happens so fast
How do I turn this thing around
Is this the bed I chose to make
There's greener pastures I'm thinking about
Hmm, wide open spaces far away

All I want is the wind in my hair
To face the fear but not feel scared

Wild horses I wanna be like you
Throwing caution to the wind , I'll run free too
Wish I could recklessly love like I'm longing to
I wanna run with the wild horses
Run with the wild horses, oh"
- Wild horses, Natasha Bedingfield.

Sträck på dig, hösäck!

Hur vet man allting helt säkert? När man tror att man vet, eller kan, någonting och så visar det sig att det är helt fel. Keep on dreaming.
Jag menar bara: varför försöker man när man vet hur det slutar? Varför försöker vi, när vi vet att det vi byggt upp någon dag ska rasa? Vi är människor, vi ändrar våra meningar. Vi vänder rocken efter vinden. Om en person sätter ner foten gör resten det. Vi faller lätt för grupptrycket. Vi är starka i grupp.

Men när vi är ensamma då? När vi står där; ensamma, utblottade, nakna. . . vad gör vi då? Vi kryper ihop i ett hörn, vi gör oss så små som möjligt. Varför? Är det för att vi tror att vi är svaga? Är det för att man vill skyla sig själv för människorna runt om? Är det för att vi inte vill bli offer för andra? varför?
Svara mig på den frågan.
Varför?
"Vi biter ihop." ...Har ni hört den dikten?
Den säger mycket, sträck på dig. Var nöjd. Var glad. Var den du är.

Puss<3
/Frida



"Vi biter ihop
våra tänder.
Vi biter ihop
så att käkarna värker
och tänderna
nöts.
Vi biter ihop.

En dag
brister huden,
och jämmer
bryter ut ur såren.

Hindra det!
Släpp fram din vrede!
Ropa melan tänderna!
Gå lös
på dem som stjäl vårt liv,
på dem som hindrar
oss att leva.
På dem som tvingar oss att
bita ihop,
bita ihop."
-Ingrid Sjöstrand.

Havet är djupt och underbart.

Sitter och lyssnar på disney-låtar på spotify. Lite nostalgi.
Hur mycket önskade man inte när man var liten att man skulle vara en "speciell" tjej, som dom i böckerna, filmerna och berättelserna? En snygg, snäll tjej och ha fint hår, och, till slut, hitta drömprinsen. Vem önskade inte det? Jag var en av dom som granskade filmerna och lade märke till allting som dom gjorde. Varenda svep med handen, varje steg. Jag ville göra allting dom gjorde, för då trodde jag att jag kunde bli likadan. Men, förgäves.
Killen som jag var kär i då blev inte kär i mig hur mycket jag än svepte med handen eller hur likt jag än gick. Om jag hade en tiara på huvudet och fin prinsess-liknande klänning var det inget speciellt med det. Och nu i efterhand, varför skulle det vara något speciellt? Jag försökte vara en tecknad figur som inte ens finns i verkliga livet. Och det som var mest frustrerande var att vi var bästa vänner innan. Jag tänker tillbaka på varje dag vi hade tillsammans. Och jag älskar det.
Min egna favorit var den lilla sjöjungfrun. Och är fortfarande. Hennes sätt, hennes beslutningsförmåga, hennes utseende, hennes charm, och, framför allt, hennes röst! Jag önskade faktiskt i hemlighet att jag skulle bli en sjöjungfru när jag blev stor. Jag hoppas fortfarande att jag skulle kunna bli det någon vacker dag.
Nej, det lät fel. . . Jag önskar att jag någon gång skulle kunna vara som en sjöjungfru någon gång i livet. Jag är inte så galen som ni tror just nu, jag menar att jag skulle kunna uppleva havsbottnen utan att vara inuti en båt och utan syrgastuber. Ha den frihetskänslan. Havet är djupt, och underbart.

jag älskar att tänka tillbaka på allting jag gjorde i min barndom. Den första skoldagen. När jag sprang i skogen på skolrasterna och kände mig som Pocahontas. När jag sjöng i kören och bara var.
Vem ser inte tillbaka? Vem ångrar inte det som man gjorde, eller värre, inte gjorde? Hur mycket ångrar man?
Mycket. Nästan för mycket.

Puss<3
/Frida

Höstlov.

Nu är man på ett nytt ställe. . . Igen.
Vad gör man inte för att kunna vara anonym och bara skriva vad som finns i huvudet? Som en public diary. Vad gör man inte? Det behövs ibland. Först blir det en rad, men snart upptäcker man att texten skulle kunna fylla mer än ett a4-papper.
En presentation av mig själv kanske skulle vara bra? Eller, vad tycker ni?
Men det får ni inte!
Jag ska inte sitta här och beskriva mig själv - det blir bara fel. Om jag skulle värdera mig skulle det bara bli fel. Vi alla har olika värderingar, och ni ska få ett eget intryck av mig och inte något jag matar in i er. A big no-no!

Nu är det dags för höstlov.
Det som står på lista att göra är mysa inomhus under en filt med en bok med varm choklad. mamma och jag har bestämt att gå på runda varje dag med så vi inte går upp för mycket nu runt juletid. Något tips på viktnedgång?
Nu i höst hade jag bestämt mig själv för att ändra mig.
Mitt första löfte var att gå ner 5 kg innan jul. Jag har hunnit ner till -4 kg.
Det andra löftet var att bli hälsosammare. Det har jag blivit, utan tvekan.
Det tredje alternativet var att hitta en kille. problemet är att jag är en ensamvarg. Jag kan inte med sånt. Eller, jo, det kan jag, men jag har som en liten "spärr" i mitt huvud. Jag ska försöka förstå mig på den och lossa det.
Bara en liten tredjedel av mina löften kvar. Jag klarar det innan nyår!

Puss<3
/Frida